Yarr!

Edit: Kittehs har hittat nytt hem; de kommer att få springa runt i skogen i Skövde. ^_^ Vi kommer att sakna dem.

Två kattungar (birmakorsning) behöver nytt hem.

För två veckor sedan plockade vi upp dehär kattungarna hos en bonde i närheten av Uppsala. De var oönskade ungar till en okastrerad hona och riskerade därför att avlivas. De är av blandras, men ser ut att ha mycket birma i sig.

Steven (som visade sig vara en hona, och kanske behöver ett nytt namn) är den med helt vit mask; hon är nyfiken, livlig och social. Conor (närbilderna) är lite mer skygg, men gör stora framsteg. De tyr sig extremt mycket till varandra, och behöver ett hem där de kan få vara tillsammans. De var utekatter tills vi tog hand om dem, men verkar trivas inomhus också. De är veterinärbesiktigade (friska och fria från ohyra), avmaskade, och vaccinerade mot kattpest och kattsnuva (påfyllnadsdos behövs dock om ett par veckor.

De är två helt underbara katter, och vi skule behålla dem om vi kunde, men fyra katter i en etta är inte hållbart. Eftersom vi redan har fäst oss vid dem, är det väldigt viktigt för oss att de kommer till ett bra hem, där de framför allt kan få mycket kärlek och uppmärksamhet, men där det också är självklart med bra foder, vaccination, försäkring, och helst kastration när de blir könsmogna, för att undvika fler hemlösa katter framöver.

Priset är 1000 kronor för båda. Vi vet att kan tyckas dyrt för icke renrasiga katter, men det är helt och hållet för att täcka våra egna utgifter för katterna.

Kontakta oss på 0738 35 61 48, på suzieQ(at)piratkatter.com eller i kommentarerna till denhär annonsen om ni är intresserade.

/ Piratkatt & SuzieQ

Utgivna författare verkar låtsas att skriva inte alls är ett trängande behov. De säger att det är ett hantverk - blod, svett, tårar - som de har förfinat till bokstäver.

Min generation vet (alltid) bättre. När huvudet kokar över spyr vi upp maten. Tangentbordets knattrande är helt enkelt inte lika tillfredsställande om man inte klarat sig genom alla grader i helvetet först.

I perioder kan jag inte få nog av text. Jag läser, blir inspirerad, skriver. Ingen bok har någonsin fått mig att skriva så mycket som Anna Gavaldas “Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans”. Den gav mig hopp, och fick mig att inse att varje novell inte måste utvecklas till en roman. En novell kan räcka långt, en text kan rädda liv. Jag vill skriva, för att skrivandet är en del i processen att rädda mig från mig själv. Jag har försökt vara författarromantisk, suttit på caféer medan jag druckit te och skrivit i en likadan anteckningsbok som Auster har. Problemet är att det blivit nonsens, dagboksanteckningar värdiga en nioåring.

På sätt och vis tror jag att skrivandet måste få vara impulsivt, jag måste få tillåta mig själv att skriva på kvitton medan jag sitter på pendeltåget, istället för att känna tvånget att alltid bära med mig en anteckningsbok. Samtidigt vet jag att om jag gör ingenting medan jag väntar på att inspirationen ska komma förbi, så blir det nästan aldrig något skrivande. Balansgång.

/Piratkatt

Ibland älskar jag att bo i Stockholm, när SL-bussarna kör med små prideflaggor för att fira att festivalen börjar idag. Allmänt upprop: kom med oss och gå i paraden nästa lördag!

Over and out
/SuzieQ

…inspired by dear friend and fellow blogger Mia, in English because I happened to start out that way, I just want to write a short note, stating that life is good.

I’m married, I have a job, I own a wonderful flat, a psychotic, yet lovely kitty. I’m here with my darling wife, my dear friends. Intoxicated, but off meds, and I’m feeling great.

Take care
/SuzieQ

Man fastnar så lätt i tristessen. Jag kollar haket, bilddagboken, helgon och facebook om och om igen i jakten på sysselsättning. Det är inte det att jag inte har saker att göra. Jag har massor att göra, massor jag verkligen BORDE göra, men jag kan inte tvinga mig själv att göra dem. Kanske handlar det om dålig självdisciplin, kanske handlar det om depression. Ju längre jag sitter och slösurfar och ju mer jag konstaterar att internet är tråkigt, desto svårare blir det att göra något annat.

Jag borde skriva i alla fall ett ord om dagen på mitt skrivprojekt. Jag borde strunta i att inspirationen vägrar att infinna sig, jag borde tvinga mig själv att skriva ändå. Förut skrev jag fem sidor om dagen, JAG SKREV EN HALV BOK. Vad hände sen?

Nu har jag ett annat skrivprojekt. Det är något jag verkligen vill skriva, jag känner att jag har en historia att berätta. Det kanske tillochmed blir något bra - om jag skriver. Skrivandet är ju det jag fått mest beröm för, skrivandet har räddat mig, skrivandet är det jag kan. Det jag kunde. Nu vägrar orden att komma. Allt känns krystat.

För det mesta sover jag. Jag väntar på livet. “Det är dagarna som går som är livet”, sa han en gång i tiden. Jag fick panik. Det jag hade, det jag gjorde, det fick inte vara livet. Nu skäms jag för att jag inte nöjer mig. Jag har allt jag någonsin velat ha. Utom orken.

/Piratkatt

Jag gör en ful sak - jag publicerar någon annans dikt. Men jag gör det inte bara för att jag tycker om den, jag har helt enkelt inte kunnat sluta tänka på den. Det var “BrorPoet” på Haket som skrev den. Det var flera år sen, men jag tänker på den varje gång jag lyssnar på Bright Eyes låt “Train under water”. Så: Det jag hoppas på egentligen är att “BrorPoet” ska hitta den och höra av sig, av någon anledning. Fråga mig inte varför. Jag tycker bara väldigt, väldigt mycket om den här dikten och jag hoppas att hon får veta det.

/Piratkatt

“jag var ett vykort, jag var en cdskiva, jag var en kamera, tills
jag blev blind
sjunger Conor Oberst FAST PÅ ENGELSKA FÖRSTÅS;
tyvärr kan han inte vårat språk
tyvärr skulle han aldrig förstå mina dikter om han fick läsa dem,
min arma lilla stackars pubertala rakbladspoesi
min arma lilla stackars pubertala rakbladspoesi,
så patetiskt att jag skrivit en dikt om det
ät fett och socker tills du spyr
fast det har Jocke Berg redan kommit på SÅ JAG
TAR DET PÅ FRANSKA ISTÄLLET; mange graisse et sucret
jusqu’au moment tu déguele

flickorna önskar sig varsin gitarrpojke,
en egen liten Conor / Jocke, men jag vet att jag redan kan
få en så det är lite mer spännande med pianopojkar,
de med bröstkorgarna fulla av smärta

och så drömmer de att de kan sprätta upp sköra pojkbrösten
bända upp något slags blodflöde
med deras berörande flickpoesi
men jo, så tänker jag också & kommer alltid att tänka

kem
ik
aliska nerver får mig att bli en drake, röda flaxande
vingar

taggar, ett par grönögon som framhävs bra just nu,
puttar bort lyckan från mig

mina krukväxter, som, de måste ju vara olyckliga,
så tystlåtna som de är, säger
ingenting
kanske jag ska dela med mig av min anti-depressiva
medicin? det ser ut som att de gråter, det ser ut som att
de gråter, idag behöver de inte vattnas för de gråter, men -
vem ska trösta porslinsblomman?

det känns meningsfullare med deras kyssar

det känns vackrare med hans lena, nyfikna, nästan
lite otåliga blåögon (glömma teet & bara titta in i dem)
(sedan byter jag roll, kulisser)

you’re the only story that I never told,
you’re my dirty little secret, wanna keep you so
sjunger Polly Jean Harvey FAST DET HADE JU LIKA GÄRNA
KUNNAT VARA JAG, vill jag verkligen dö med fel
pojkhand i min, vill bara knulla utan känslor
det handlar nog om mer än det men jag erkänner inte
att jag vill glida ner i ett svart hål
må dåligt i all min samlade lycka
det går inte ihop, nej, som att jag skulle ha två huvuden

jag ligger ner på en A-brunn

jag vill att folk ska tycka synd om mig för att jag
drabbas av otur av alla A-ord, Fucking Åmål-Elin förstår
vad jag menar; acne, abort, allergi, arbetslöshet,
astma, aids, analsex, VI VILL JU INTE HA SÅDANT

men de tittar på mig bara för att

jag ligger ner

träng in i mig, mekanikknulla

indiepopflickorna, rockenrollflickorna, postpunkflickorna,
70talsflickorna, alla vill ha gitarrpojkar, jag också,
sluta mekanikknulla,
börja jucka

mot himlen

hallå världen, smek mina drakvingar, häll lite mjölk i
mitt te och pressa dig mot mina jeans, så kan jag berätta
för dig om min veritas, vad mina fingrar egentligen vill”

Jag hade en biologiföreläsning idag, och lärde mig spännande saker som:

• Det finns en anledning till det nedärvda behovet föräldrar har att pussa sina barn; genom pussandet överförs bakterier (E-coli m. fl.) som behövs i mag-och tarmkanalen.
• Koalor har en två meter lång blindtarm.
• Röda blodkroppar och blodplättar är inte samma sak.
• Om man lade alla kroppens röda blodkroppar i rad skulle raden bli 7,5 μm * 25 * 10^12 …alltså typ artontusensjuhundrafemtio mil. Eeeh. Jag kan ha räknat fel på några tiopotenser.
• Om man äter skaldjur skall man tugga mycket, för då bildas enzymet lysozym som är bakteriedödande.

Detta sagt; denna oumbärliga kunskap delad med världen, så tänkte jag på en sak under föreläsningen. Vi diskuterade att det är svårt att få tillförlitliga forskningsresultat på människor, och i synnerhet när det gäller samband mellan kost och hälsa, eftersom så oerhört många faktorer spelar in. Min föreläsare sade: “Egentligen skulle man vilja göra fyra urvalsgrupper om tusen personer, och låsa in dem i en bur i en månad så att man kunde kontrollera kost och träning - men det kan man ju inte göra för det vore ju oetiskt.”

Det är ju nämligen så att vill man göra en forskningsstudie i Sverige så behöver man ett tillstånd från en särskild etisk nämnd. Det gäller djurförsök också, men där tillåts i praktiken nästan alla försök. När det gäller människor, däremot är man mer restriktiv. Milgrams berömda studie Obedience To Authority, An Experimental View t.ex, där han testade försökspersonernas benägenhet att lyda ordern att ge människor dödliga elektriska stötar skulle aldrig tillåtas idag. (För den som inte känner till Milgrams experiment gick det i korthet ut på att försökspersonerna trodde att de skulle träna inlärning: de kallades in i par, men bara den ena var försöksperson, den andre var invigd i experimentet. Försökspersonen uppmanades ge den andre elchocker då denne misslyckades med att lära sig ordföljder. Syftet var att se om försökspersonen lydde forskningsledarens uppmaning att fortsätta med elchockerna även då de invigda skådespelarna började klaga på bröstsmärtor och svårigheter att andas. Samtliga försökspersoner utdelade elstötar som skulle varit dödliga om experimentet varit verkligt.)

Anledningen till att Milgrams experiment inte skulle tillåtas idag är att man anser att det gav försökspersonerna för mycket ångest. Bullshit, säger jag. Om man utdelar vad man tror är dödliga elstötar till en annan människa, trots att man inte riskerar någonting på att vägra (utom möjligtvis att förlora ersättningen för experimentet) tycker jag man får ta ångesten i det. Experimentet var högst relevant och upplysande, och utfördes på frivilliga människor som kunde ha avbrutit när som helst.

Min poäng då: varför skulle det vara oetiskt att ge ett par hundra människor mat och husrum under ett par månader, samt ekonomisk ersättning, mot att de finner sig i att få sina liv detaljkontrollerade. (Låter som Big Brother i mina öron, och där deltar folk ju så gärna.) Tänk på alla människor som sitter i sweatshops och syr Nikeskor - det är oetiskt. Jag tror att massor av fattiga (hungriga) människor omkring i världen skulle uppskatta chansen att få utföra lite tester på sambandet mellan kost-träning och hälsa, hellre än att sitta och sy skor till någon som sitter i en etisk nämnd och talar om att det är okej att injecera apor med HIV, men inte att testa människors förmåga att säga emot auktoriteter.

Over and out.

/SuzieQ

Jag skulle skriva en sammanfattning (på helgon.net) av mitt liv de senaste fem åren, men när jag skulle börja skriva insåg jag att jag har väldigt få minnen av just den tiden. Fem år är en lång tid att knappt ha minnen från, det behöver jag knappt påpeka. Fem år sen - det vill säga 2003. Vad hände då och vem var jag? Jag läste gamla texter jag skrev då, men jag kan inte relatera till dem. Jag känner igen paniken och rädslan inför att bli lämnad, ångesten inför mat, svårigheter med sociala kontakter…men inte mig själv. Jag vet inte hur det kommer sig, jag har inga teorier. Ikväll får det räcka med frågetecken, jag har inga svar.

Jag tittade på svartvita bilder från när jag var 17, och på vissa skrattar eller ler jag - men jag minns fotografen, och jag minns att jag skrattade efter instruktioner. Jag försöker inte säga att jag var olycklig, eller att jag var ledsen dygnet runt, eller att jag bara kunde le om någon bad mig om det. Mitt liv må ha varit emotionellt kaos, men jag minns Anna, jag minns kärlek, jag minns ett förhållande där jag var galet kär.

Egentligen präglades 2003, 2004 och början av 2005 av människor som inte finns kvar i mitt liv. Ofrivilliga avsked, kärlek som dog och vänskap som avbröts abrupt när jag valde - och det här är en fruktansvärd klyscha - en annan väg i livet.

…but I will not weep for those dying days,
for all the ones who’ve left there’s a few that stayed.

Jag är tacksam för att mitt gamla liv inte är kvar, och det är väl min poäng just nu. Jag har vänskap jag är stolt över, jag har kärlek som är otroligt stark och jag har människor som stöttar mig. Det är de som stannade som räknas.

/Piratkatt

Dagens skummaste: jag och Piratkatten stod och väntade på en buss när två polisbussar (tydligen heter det inte piketbussar som jag trodde) kom körande med blåljus och sirener. De stannade precis vid oss, trots att platsen var helt öde sånär som på oss och på ett äldre par. En polis for ut ur den främre bussen, spanade längst gatan, spottade två gånger på marken, hoppade in igen, och båda bilarna fortsatte in mot stan, denhär gången i maklig takt.

Freakish.

/SuzieQ

“Du måste ha hjälp”, sa min mamma på telefon för några timmar sedan.
“Säg det till min terapeut”.

Den 26:e mars skrev jag om att jag skulle sluta med mina antidepressiva läkemedel. Eftersom min läkare på den allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningen där jag går inte ville hjälpa mig att byta, kontaktade jag Dr G. Jag fick sköta utsättandet av medicinerna på egen hand (dock med råd om hur ofta och långsamt man ska sänka), men Dr G gav mig ett telefonnummer till en läkare som kunde tänka sig att ta emot mig.

Jag sänkte och sänkte och sänkte den ena medicinen, men i ren frustration över att jag fortsatte att svettas och må dåligt fysiskt, slutade jag helt enkelt att ta den andra. Jag var utan dem båda i ungefär 10 dagar, sedan fick jag träffa Dr T. Dr T och jag kom överens om att jag skulle börja med en ny medicin, fast i flytande form och väldigt låg dos. Jag vill väldigt gärna ha honom som läkare, men han anser att jag i första hand bör be om att få byta läkare på den mottagningen där jag går. Det vill inte jag, eftersom jag är rädd för att bara bli sedd som “besvärlig” och rädd för att en eventuellt ny läkare ska bli avigt inställd mot mig. Dr T kan dock tänka sig att ha mig som patient om jag har samtidig samtalskontakt på tidigare nämnda mottagning.

Så igår ringde jag min terapeut, och idag ringde hon, jag kan kalla henne för I, upp mig. Jag bad om en ny tid hos henne.
“Jaha, varför då, om jag får fråga?”
“För att det har hänt en hel del saker, jag mår dåligt, och behöver råd och stöd.”
“Jaha.”
Först tystnad, och sedan berättade I att de, d.v.s. hon, min läkare och någon från Ätstörningsenheten, hade haft ett möte om mig, där I och läkaren bekräftat “vissa” av mina matproblem. Vidare förklarade hon att det var onödigt för mig att träffa henne, eftersom SCÄ skulle bestämma inom några veckor om jag får komma till dem.
“Fast de kan inte lova något.”
“Är det inte väldigt långa väntetider dit då, även om de bestämmer sig för att ta emot mig?”
“Några veckor, kanske. Men de kan som sagt inte lova att de tar emot dig.”

Vad ska jag göra under tiden då? Jag borde ha frågat det rakt ut, hennes svar hade kanske varit intressant. Och vad ska jag göra om de bestämmer sig för att INTE ta emot mig?

Istället skämdes jag över att jag är en så besvärlig patient, och bad återigen om en ny tid. Till slut gick hon med på att träffa mig om några dagar, och lade sedan på luren.

“Du måste ha hjälp”, sa min mamma på telefon för några timmar sedan.
Jag vet. Jag vet att min nuvarande situation inte är hållbar. Kroppen är i uppror av ångestkramper, och antingen är huvudet mos av ångestdämpande eller av ångest. Jag får inget gjort, jag kan inte föra ett normalt samtal, jag kan inte läsa en bok, jag kan inte se en film, jag kan definitivt inte plugga. JAG KAN INTE ENS TÄNKA KLART.

Men min terapeut vill inte träffa mig, because I’m a mess she doesn’t want to clean up.

/Piratkatt