En del av er som kommer till den här sidan gör det i jakt på något som triggar er i er ätstörning. Ni hittar hit med sökfraser som “Anorexi bilder” eller “Jag vill självsvält”.

Vi kan säga på en gång att ni inte kommer att hitta något triggande här. Vi är väldigt noga med att hålla sidan fri från triggers, men vi hoppas att ni fortsätter läsa ändå. Vi har båda varit djupt nere i våra ätstörningar, vi har faktiskt varit där ni är nu. Vi vet att ni förmodligen inte är i en fas där ni vill ha hjälp, där ni ser sjukdomen som någonting vackert, något skört, något konstnärligt. Kanske är ni i den allra första, euforiska fasen när man tappar mycket vikt; man känner sig stark, lätt, levande. Det är det tillståndet anorektiker strävar efter att återuppnå resten av sin sjukdomstid. Tyvärr finns det en sak ni måste inse och acceptera: detdär euforiska tillståndet är en engångsföreteelse. Det kommer inte tillbaka, hur länge ni än svälter. Ni kommer bara att känna er tröttare, trasigare, mer avstängda från världen.

Anorexi och andra ätstörningar är en slags tvångsmässighet. Det har mycket gemensamt med (och är ofta kombinerat med) tvångstankar och -handlingar. På samma sätt som man måste försiktigt, ett steg i taget, bryta sina tvång - så måste man försiktigt, ett steg i taget äta sig ur sin ätstörning.

Det är den tunga sanningen: det finns bara ett sätt att ta sig ur en ätstörning, och det är att äta. Det går inte att vänta med att äta tills man mår bättre, för det blir inte bättre förrän man äter. Och precis som med tvångshandlingar så blir det svårare att bryta mönstret ju längre man låter det pågå. Det är aldrig lättare nästa gång.Piratkatten var tvungen att spendera ett helt år på sjukhus - och om vi känner dig som ätstörd rätt, och om du inte har varit inlaggd själv så ser du förmodligen det som en prestation, önskar att du varit inlagd du också. Tro henne på hennes ord, när hon säger att det är tristess och ångest och klaustrofobi att vara instängd.

SuzieQ kom ur sin ätstörning utan att det behövde gå så långt som inläggning, och det var mycket på grund av stöd från Piratkatten, från Serafens ätstörningscentrum, och från andra i omgivningen som tog problemet på allvar, trots att de diagnostiska kriterierna för anorexi inte var uppfyllda.

Om du har kommit hit för att du letar efter triggers, så befinner du dig förmodligen i just en sådan fas: en där du ännu inte har fått hjälp, en där dina närstående ännu inte har vågat säga att de är oroliga; en där du ännu inte uppnått de diagnostiska kriterierna, men ändå är sjuk. Du är i ett stadium när det är oerhört viktigt att någon tar dig på allvar.

Om du kom hit på jakt efter triggers, så sök inte vidare. Sök hjälp att ta dig ur din ätstörning istället. Anorexi/Bulimi kontakt har en sida här, annars är det bästa ofta att göra en egenanmälan till ett ätstörningscentrum eller via sin husläkarmottagning. Och tar de er inte på allvar (Piratkatten fick rådet att “äta många kakor”) så ge inte upp. Sök hjälp igen.

Och känns det omöjligt att kontakta en läkare, skicka ett mail till någon av oss, så kanske vi kan hjälpa dig. Vad du än gör, gå inte tillbaka till google och sök en gång till.

/Piratkatterna

 

Kontakt: piratkatt (snabel-a) piratkatter.com  eller suzieq (snabel-a) piratkatter.com