Jag läste en bok som påverkade mig kraftigt för några år sedan, och i den föreslog författaren att man skulle hitta saker som är “jag” genom att skriva ner olika ord (med efterföljande kommentar) i en bok. T.ex. “Siames - kattrasen jag tycker mest om”, eller andra helt banala saker. Poängen var att man skulle fylla en bok med sina egna åsikter och associationer, och därmed få en lite större uppfattning om vem, eller hur, man själv är. Jag vet fortfarande inte om det är en bra idé, eller om det bara är en grov förenkling av psyket.

Jag inspireras av väldigt mycket. Det handlar inte bara om skrivande, utan också om (större?) saker som att leva. Det finns saker vissa människor gör som inspirerar mig till att vilja göra liknande saker. (Det handlar inte om att jag tycker att någon är perfekt, och därmed vill vara den personen. Sådant har hänt, det är väl bara att erkänna, men det är inte det jag menar). Kanske är det därför jag ändrar mina planer hela tiden: först vill jag plugga det ena, sedan det andra, sedan det första igen - och plötsligt vill jag plugga alls, utan göra något helt annat. Jag läser om, eller träffar, människor som gör något jag tycker är fantastiskt, och drabbas av en känsla av att det är något liknande jag ska ägna mig åt. Det är inte det att jag vill härma någon, eller tror att jag ska uträtta underverk, det är mer en känsla av total inspiration. Sedan är det väl rätt naturligt att om jag grundar mina planer och idéer på andra människors liv, så kommer de planerna och idéerna också att ändras nonstop. Jag tycker inte att det är något fel på att inspireras av andra människors liv för att komma vidare med sitt eget, men frågan är vad man gör ifall andra människors vettiga/spännande/smarta/uppfinningsrika liv gör att man bara trampar i cirklar.

Vissa saker känns så självklara och rätt när jag hör talas om dem, och i just den stunden ser jag min framtid aningen klarare, lite mer planerad. Sedan ändrar jag mig.

Det finns dock saker jag återkommer till, och som jag nog ska hålla fast vid ett tag framöver innan jag tvärsäkert söker en utbildning jag tröttnar på innan den ens börjat.

Min poäng är: inspiration är ett positivt laddat ord. Jag måste få det att bli något positivt för mig också, innan jag låser in mig själv, bränner alla böcker, raderar all musik, och förbjuder mig själv att ha mänsklig kontakt.

/Piratkatt

Jag orkar läsa igen. Jag läser fyra böcker samtidigt, och det gör mig stundtals förvirrad, men det är ändå värt det. Jag måste komma ikapp, jag har så många böcker jag vill läsa eller läsa igen.

Just nu läser jag:

Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger

Sorgesång - Siri Hustvedt

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Ann Heberlein

Beat! - Samlade författare, bl.a. Allen Ginsberg och Jack Kerouac

De två första är fantastiska, Hustvedt är min gudinna och Niffenegger har åstadkommit en underbar kärlekshistoria. Heberlein är jag lite mer tveksam till, jag gillar sättet hon skriver på, men samtidigt… jag vet inte. Får ge den några kapitel till. Beat! är en otrolig inspirationskälla. Jag blir lycklig av den genomgående, totala skickligheten i alla texter.

Jag tar tacksamt emot tips på fler böcker jag måste/borde läsa.

/Piratkatt

…du har väl inte missat att du kan räkna ut ditt BMI på Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ) hemsida?

/SuzieQ

Jag har börjat läsa gymnasiekursen Filosofi A på komvux ett antal gånger. Kursen sträcker sig över 10 veckor, men jag har som längst bara stått ut ett fåtal lektioner. Det handlade inte om att kursen var ointressant, läraren dålig, eller om att merparten av mina klasskamrater var idioter. Kursen handlar varken bara om de viktiga årtalen i Kants liv, eller om huruvida stolen faktiskt är en stol - sådant hade fått mig att lämna klassrummet redan efter uppropet. De två olika lärarna jag haft har båda varit duktiga och engagerade. (Jag hoppar över delen som handlar om att de andra filosofieleverna. Jag orkar inte berätta om killen som avslutade allt med ”…det är bara tankar”, eller om tjejen som avbröt allas resonemang med orden ”alltså…jag fattar bara inte. Kan du förklara?”)

Problemet ligger inte i några yttre omständigheter - det befinner sig i mitt huvud. Min febrila tankeverksamhet orsakar de flesta av mina problem. Just här handlade det om att jag inte kunde - eller ville, för delen - diskutera fri vilja, sambandet mellan kropp och själ, etik och moral, och så vidare. Jag var inte intresserad av huruvida jag själv styr mitt öde (och om ”öde” är ett korrekt begrepp…) eller inte, eftersom det redan är fullt i Kammaren för Existentiella Frågor i min hjärna. Jag har fullt upp med en enda frågeställning:

Har jag ett egenvärde, eller definieras mitt värde av mina handlingar?

Nationalencyklopedin säger såhär om intrinsikalt värde: “det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter.”

Jag har inga problem att förstå att ett sådant värde existerar. Det som stör mig är hur stycket om intrinsikalt värde avslutas: “Exempel på vad som anses ha intrinsikalt värde är sanning, kunskap, frihet, demokrati, hälsa, skönhet, vänskap, liv, lycka och frånvaro av lidande.”

Inte ett ord om människan.

Jag vet inte hur det är. Jag tror inte att andra heller vet helt säkert hur det är. Och jag vill inte ägna mitt liv åt att försöka ta reda på livets stora sanning. Jag vill inte diskutera teorier i all oändlighet. Så vitt jag vet har jag ett enda liv, och det livet är nu. Varför kan jag inte leva det livet utan att oroa mig för disken? Det är inte ansvarslöshet jag förespråkar. Jag förespråkar faktiskt ingenting alls. Jag vill bara kunna somna utan att först (för mig själv) räkna upp allt jag åstadkommit under dagen, och sedan försöka övertyga mig själv om att jag inte är ett enda waste of space. Och självklart vill jag vakna till en ny dag - inte till en dag som enbart består av saker som måste göras och avklaras.

Jag vill tro att varje människa har ett egenvärde, och för det mesta känner jag verkligen så.   Alla andra får låta bli att orka, de måste inte klara av saker nonstop för att vara värdiga titeln människa i mina ögon. Varför känner jag inte så om mig själv?

Och varför verkar världen vara full av människor som inte känner så om sig själva?

/Piratkatt

Det är med stor glädje vi piratkatter meddelar att vi har adopterat en pirathund. Clark är en fyraårig blandrashane som kom hem till oss igår kväll. Han har bara varit i Sverige i en månad, innan dess bodde han på ett hundstall i Polen. Mycket mer än så vet man inte, förmodligen kommer han från Warszawatrakten - en gammal dam hade samlat på sig för många hundar, och kunde inte ta hand om dem.

I Polen hette han Czarus, och när han kom till Sverige fick han namnet Charlie. Eftersom vi redan har en Charlie i familjen (hos Psykonaut) fick stackarn byta namn igen. Nu heter han Clark, och med hjälp av enorma mängder hundgodis håller han på att lära sig lystra till det. Han verkar inte kunna någon grundlydnad, utom att han går jättefint i koppel, så vi har mycket att träna på.

Clark har haft ett omtumlande dygn. Han har flyttat, träffat våra katter, gått promenader i innerstan, och t.o.m. klarat av ett veterinärbesök. Vi ville egentligen inte ta honom till veterinären det första vi gjorde, men eftersom vi behövde en ny veterinärbesiktning för att kunna försäkra honom, och han dessutom visade tecken på öroninflammation, så kunde vi inte göra mycket annat. Det var nog tur att vi gick dit ändå, för nu har han fått medicin mot akut öroninflammation (på båda öronen). Och som om det inte vore nog: lille Clark har öronen fulla av skabb. Efter medicineringen han fick idag slutar det förhoppningsvis klia snart.

Sammanfattningsvis har det första dygnet ändå gått jättebra. Katterna var inget större problem, han ignorerar mest dem, och de verkar inte särskilt intresserade av honom heller. Han är lite orolig, men har sovit med oss, och är väldigt kontaktsökande - Clark vill gärna bli klappad och följer efter oss vart vi än går.

Voff!

/Piratkatterna

Jag läste i gårdagens Metro att bantningsmedlet Alli skall granskas av läkemedelsverket eftersom trettiotvå amerikaner som ätit preparatet har drabbats av leverskador. Emma Boran, pressansvarig för tillverkaren Glaxo påpekar att det inte finns något bevisat samband mellan användandet av preparatet, och att det ändå är väldigt få med tanke på hur många som använder Alli. Ett visst svinn får man räkna med om man vill bli smal, typ.

En del av er gissade ju på att det var Alli som väckte min frustration och ilska för ett tag sedan. Det känns poänglöst med hemlighetsmakeri nu, med tanke på apotekets flitiga marknadsföring. Jag betvivlar att det finns några ätstörda svenskar som inte känner till Alli vid det här laget.

Men för den oinvigda - vad är då Alli? Alli är en receptfri variant av läkemedlet Xenical, och har den verksamma substansen orlistat. Orlistat verkar genom att blockera kroppens hydrolys av triglycerider, dvs stoppa nedbrytandet av fett. Vid normal dosering spärras 25 % av fettupptaget. Fettet fortsätter genom tarmen och går ut ur kroppen med avföringen. Studier har visat att detta kombinerat med en “måttligt reducerad”, fettfattig kost gav en viktnedgång på ca 4-5 kg över sex månader. Kontrollgruppen med placebo gick i snitt ned 2-2,5 kg. Det är alltså inga dramatiska effekter vi talar om.

Priset för detta är som följer:

Vanliga biverkningar - dvs mer än var tionde patient upplever:

Oljig flytning från rektum, gaser med tarmtömning, trängning vid tarmtömning, fettrik/oljig avföring, oljig tarmtömning, gasbildning, mjuk avföring.

Fler än en av hundra (men färre än en av tio) upplever: Buksmärta avföringsinkontinens, flytande avföring ökad defekation.

Till detta kommer att inga studier så vitt jag vet har gjorts på långtidseffekter av läkemedlet. Att ständigt vara lös i magen med fettrika diarréer sliter på tarmarna och gör dem irriterade. Några av de allra värsta effekterna av bulimi är de som följer av missbruk av laxermedel: tarmarna blir utslitna och slutar fungera som de ska. Jag är inte läkare än, men det verkar rimligt att långvarigt bruk av Alli kan ha samma effekt. För att inte tala om när bulimiker missbrukar Alli, vilket givetvis sker, hela tiden as we speak.

Det är många som tror att fett inte är bra för hälsan. Faktum är att fett är helt livsnödvändigt, bland annat för att vi skall kunna tillgodogöra oss fettlösliga vitaminer, t.ex. D-vitamin som behövs för att kunna lagra kalcium i skelettet. Även vitamin A, E och K är fettlösliga.

Det är meningen att Alli bara skall säljas till personer över 18 år med ett BMI över 28. Yeah, right. Den regeln är nog ungefär lika effektiv som artonårsregeln på cigaretter. Det finns ju inga rökande tonåringar.

Kontenta: jag tycker att mänskligheten behöver Alli lika mycket som vi behöver svininfluensan. Jag tror inte den är bra för någon, och definitivt inte något som bör finnas receptfritt. Effekten är löjligt liten i förhållande till biverkningarna, och preparatet brukas definitivt av tonåringar, underviktiga och ätstörda.

Eder frustrerade

/SuzieQ

/Piratkatterna

Vårt hushåll har fått tillökning i form av en drinkbok. Det har haft oanade konsekvenser.

Jag har upptäckt en drink som jag, pinsamt nog, aldrig druckit förut: Dry Martini. (Fast enligt vår drinkbok heter den “Wet Martini”, om man inte dricker nästan helt ren gin). Tack vare boken har en ny drinkvärld öppnat sig. En drinkvärld som inte uteslutande består av starksprit blandad med ICA:s “Exotiska Frukter”.

Vuxenpoängen fullkomligt flödar, och vuxenpoängsmätaren går i taket. Dry Martinis, Champagnecocktails, och Mojitos. På uteställen beställer jag inte längre sliskcider eller billigt vin. Herregud, var ska detta sluta?

Okej: Dags för bot och bättring. ICA:s läskavdelning, here I come.

/Piratkatt

…this just isn’t fair.

/SuzieQ

Världen är så djävla fucked up.

Det är väl knappast någon nyhet, men jag insåg det - igen - natten till i lördags. Jag insåg det när vi gick en kvällspromenad vid halvettiden via Bofils båge. I höjd med söderhallarna såg vi en man som gjorde slut med sin flickvän: hon satt vid husväggen, hopkurad med ansiktet i knäna, gråtande. Han stod upp kanske två meter bort och predikade för henne om att de “kommit fram till den här fasen…” Vi lyssnade inte längre än så. Jag hade velat säga åt honom att vadfan, gör slut om du måste, men sätt dig ned, sänk rösten. Förnedra henne inte mer än du måste. Men det sa jag ju inte.

Tjugo meter senare hörde vi desperata skrik. En kvinna som bara skrek och skrek, ordlöst. (Låter bekant, eller hur?) Vi följde skriken fram till en sektion av husen med ett par öppna fönster. Antagligen fanns den skrikande kvinnan bakom något av dem. De tystnade samtidigt som vi hann fram, och plötsligt fanns det ingenting att säga till polisen. “Någon skrek, det lät som det kom från det här huset.” Jo tjena, de kan ju plinga på på varje våning och säga “ursäkta, är det någon som blivit våldtagen och/eller mördad här?”

Jag önskar jag hade sprungit, kommit fram tidigare, hört vilken lägenhet det kom ifrån, ringt polisen ändå, bara för att ha gjort någonting. Men det gjorde jag ju inte.

Kanske femtio meter senare såg vi en ung kille, kanske arton, som låg avsvimmad i gräset. Han reagerade inte på tilltal eller omruskningar, men andades i alla fall. Inga av hans kompisar verkade finnas i närheten. Ännu en sak polisen inte rycker ut på en fredagskväll. Vi försökte ringa hans pappa från hans mobiltelefon, men inget svar. Till slut fick vi hjälp av en annan man som lyckades få liv i honom, och det var ju bra att han inte var svårt alkoholförgiftad, men hur fel är det inte när en tonåring behöver hjälp av främlingar för att han har däckat, ensam i en park? Just den här kvällen var det varmt, men det kunde lika gärna ha varit tio plusgrader och risk att bli livsfarligt nedkyld.

Världen är trasig, och jag vill göra någonting åt det. Jag vet bara inte riktigt hur.

/SuzieQ